Kaniner/Smådjur

Vi kan hjälpa till med

Märkning, vägning och stambokföring av din kanin.

Allmänt om kaniner

Deras kroppstemperatur ska hålla mellan 38,5-39,5gr.
Hjärtat slår 60-80 slag per minut.
Kaninen blir könsmogen vid 16-24 veckors ålder.
Dom är dräktiga i 28-31 dagar och dom kan få 1-7 kullar per år.
Ungarna diar i 7 veckor.

Kolla i vänsterspalten för mer info om våra kaninraser.

Vildkaninen (Oryctolagus cuniculus), som finns bland annat i södra Sverige, har en kroppslängd av 35-50 cm, en svanslängd på 4 till 8 cm och väger från dryga 1 kg till 2,5 kg. I det vilda lever kaniner i kolonier och de bor i hålor och gångar i jorden.

Det vetenskapliga namnet betyder "grävande hare" (grek: orukter = ett grävverktyg, lagos = hare).

Kaninens ursprungliga område anses vara medelhavsområdets västra delar. Därifrån har de spridit sig över stora delar av Europa och i början av 1900-talet kom de till Skåne och Gotland. I dag är deras utbredning något större.

De tamkaniner vi har idag anses härstamma från tre olika vildkaninarter, nämligen den ovan nämnda europeiska vildkaninen, den egyptiska och den japanska.

Det är för övrigt svårt att tala om rätt antal arter bland kaninerna. Man har i gången tid nämligen planterat in kaniner på ensligt belägna öar, bland annat som matförråd åt långväga sjöfarare, och dessa djur har utvecklats helt i egen riktning och lär inte kunna para sig med fastlandskaniner. Måhända kommer de att föras till en egen art i framtiden?

Släktskap

Kaninen är ett däggdjur som hör till en gnagarna mycket närbesläktad grupp, Lagomorpherna, till vilka harar, kaniner, pipharar och amerikansk kanin hör. Lagomorph betyder "har liknande". Typiska drag för den här gruppen är falsk idissling (se nedan), dubbla framtänder i överkäken, de långa bakbenen, de långa öronen, den lilla svanstofsen och att de intar föda utan hjälp av frambenen.


Falsk idissling

Kaniner tar halvsmält föda från anus, tuggar det igen och sväljer. Det gör att födan passerar matsmältningsapparaten två gånger, vilket gör att den eljest svårsmälta gräs/grönsaksdieten bryts ned ordentligt. Det ger också ett tillskott av B-vitamin. Beteendet är helt normalt och mycket viktigt för kaninerna. Försök alltså inte hindra dem från att "tugga kulor"

Kaninernas riktiga avföring ser ut som små hårda kulor som det inte går att ta miste på. Den avföring som "idisslas" är avlång, blöt och njurformad.


Klor och tänder

På en vildkanin slits klorna ned naturligt genom att den gräver och springer. Tamkaninerna blir aldrig aktiva på samma sätt och därför växer klorna ut till en längd om besvärar djuret. De måste alltså klippas med jämna mellanrum. Det görs med en bra klotång av den typ som används till hundar. Se bara upp så att den blodfyllda pulpan i klon inte skadas. Den är lätt att se på kaniner med ljusa klor. Har kaninen mörka klor bör man vara försiktig och hellre klippa för lite än för mycket. Skulle olyckan ändå vara framme kan blodflödet stoppas med en klick vaselin.

Kaninens tänder växer ständigt. Normalt är det inget problem eftersom de nöts ned av det foder kaninen äter och de grenar den får att gnaga på. Men ibland händer det ändå att tänderna blir för långa och måste rättas till av en veterinär. Man bör alltså med jämna mellanrum kontrollera sin kanins tänder.


En frisk kanin

Du kan ganska lätt se om din kanin är frisk. Varje dag kan du kontrollera om nosen är torr, ögonen klara och inte rinnande, analöppningen ren och utan sår, att andningen är jämn och rytmisk, att öronen är rena och utan skorpor, att rörelserna är riktiga och att kaninen i övrigt är pigg och vaken.

Kontrollera då och då också klornas längd. Klipp dem om de är för långa. Vidare ska pälsen vara slät och glänsande. Huden ska vara jämn och slät, utan skorpor och sår.


Kroppsspråket

Kaninerna "pratar" med varandra mest genom kroppsspråket, d.v.s. genom signaler av olika slag som alla kaniner kan tolka. Här nedan följer några av de vanligaste "orden" i det språket.

Först kan dock konstateras att kaniner är tystlåtna djur. Visserligen har de en liten uppsättning ljud, men de spelar mindre roll när kaninerna meddelar sig med varandra. Istället är det luktsinnet som jämte kroppssignalerna är viktigast.

Den som lätt vill bedöma en kanins hälsotillstånd kan lita till djurets kroppsspråk. Om kaninen sitter med fällda öron i ett hörn och trycker, ger ett håglöst intryck och har tovig, ojämn päls står det inte rätt till. Om den dessutom städigt kliar sig, har ojämn och hastig andning så är djuret sjukt och bör få komma till veterinär.

Den friska kaninen har ett helt annat kroppsspråk. Det är vitalt och sunt, vare sig det handlar om aggressivitet eller något annat.

En kanin som rest sig på bakbenen spanar. Den ser sig nyfiket omkring. Den vilda kaninen spanar av ett fält, den närmaste omgivningen etc för att kunna se eventuella fiender. Tamkaninen spanar måhända efter sin ägare?

En kanin som lägger sig ned och riktigt vältrar sig i bottenmaterialet, visar helt enkelt att den mår bra.

Om den ligger på sidan, med utsträckta ben och blundar, handlar det om en kanin som tar igen sig. Låt den vara, för då vill den sova.

När kaninen skuttar omkring i lägenheten - för det får den väl göra emellanåt? - och stryker hakan mot olika förmål, markerar den revir. Därunder på hakan har kaniner en körtel som avsöndrar ett sekret som doftar. Men doften kan bara kaninerna känna.

Om kaninen ligger ihopkurad och med fällda öron, vilar den och bör få vara ifred.

En lätt stöt med nosen förkunnar att kaninen söker kontakt och en hård, brysk stöt säger att den vill vara ifred.

Ligger kaninen som en ''boll'' i buren och tuggar bör den också få vara ifred, för då har den hittat något gott som den vill äta.

Slickar kaninen ägarens, eller för all del någon annans hand, eller en kaninkompis, visar den tacksamhet och tillgivenhet.

En kanin som vill ha uppmärksamhet är upphetsad, ger ett nyfiket intryck, håller svansen upprätt och huvudet framsträckt. Har den samma ställning, men dessutom öronen lagda mot kroppen, betyder det att ett angrepp kan komma och då gäller det att se upp! Kaniner kan bitas riktigt otäckt om de blir skrämda och aggressiva.

Kaniner som blivit rädda, eller som hotar, eller som vill varna för en fara trummar ihärdigt med bakbenen. Den som hört detta trummande inser att det är en effektiv signal.

En kanin som trycker sig mot underlaget med fällda öron är skrämd. Den har intagit skyddsställning, kanske p g a en moped eller MC som varvat ur strax utanför. Detta beteende följs ofta av flykt. Är man utomhus gäller det alltså att se upp, så kaninen inte försvinner.


Kaninens ljud

Kaninerna är tystlåtna djur, men likväl förekommer en del låga och röstyttringar, och någon hög. Ungar som är hungriga och/eller rädda kan pipa svagt. Hanar som är i parningsstämning kan brumma. Tandgnissel kan förekomma som en yttring av både obehag och välbehag. Är det kombinerat med stel kroppshållning och en skrämd blick, kan kaninen ha ont någonstans. Förekommer däremot gnisslandet då kaninen är lugn och avslappnad, mår den bara fint. En ilsken kanin kan ge ifrån sig väsanden och/eller korta, knorrande ljud. Om en kanin är i stor fara, till exempel vid angrepp av en katt eller en räv, eller vid andra livshotande situationer, kan den ge ifrån sig ett högt, gällt ångestskri.


Kaninuppfödning

För cirka 2 000 år sedan började människorna att hålla kaniner i fångenskap. Det var alltså då som kaninen började sin utveckling mot att bli ett domesticerat djur (= tamform av ett vilt djur).

Senare började munkar hålla kaniner i burar och hägn för att få tillgång till kött. De var de första kaninuppfödarna.

Förr var den vanligaste anledning till att människor födde upp kaniner att få just kött. Men man ville också ha kaninens skinn att göra bl a kläder av. Senare uppfödning syftar till att få ull (angorakaniner) för tillverkning av garn.

Idag håller de flesta uppfödarna på med sin hobby för att få djur att ställa ut och tävla med. Många säljer också kaniner enbart som keldjur.

Att det finns så många s k fantasiraser idag hänger samman med det senare.


Kaninens liv i korthet

Kaninhonan bär sina ungar 28-34 dagar innan de föds och storleken på kullen kan, beroende på rasens storlek, vara på 3-10 ungar, i sällsynta fall till och med större. Ungarna väger 30-70 g när de föds och de öppnar ögonen efter ca 2 veckor. Då har de även fått päls. Efter 6-8 veckor är ungarna avvanda och väger då, beroende på ras, 300-800 g. Pubeterten når kaniner efter ungefär 6 månader, de mindre raserna efter 4-5. Vuxna kaniner väger från 1 till 10 kg (hermelinkanin och belgisk jätte).
Små kaniner bör vara minst 6 månader gamla innan de sätts i avel, medan stora raser bör vara 9-10 månader. De ska också vara i mycket bra kondition då de sätts i avel. Vid ca 3 månaders ålder bör han- och honungar skiljas från varandra och efter ytterligare ca 14 dagar bör hanarna skiljas och sättas i separata burar.

Kaniner bör tas ur avel när de är 4 år (hanarna) och 3 år (honorna). Många erfarna kaninuppfödare behåller dock sina kaniner så länge de är friska och krya, även när de är äldre än som det är angivet enligt ovan.

Kaniner som har det bra och sköts på rätt sätt når normalt en livslängd på upp till 8 år. En del kaniner kan dock bli betydligt äldre. 
 

Tamkaninen äter hö, havre, pellets i olika former, frön av olika slag såsom solrosfrön och finkfrö bland annat.
Givetvis får den även smaka av våra mariekex, bröd och grönsker.

 källa: www.kanin.se